Jag fortsätter på den korta berättelse som jag påbörjade när jag skrev inlägget om mininoveller, se här om du missade början.

Stenhuset ser mer förfallet ut än de få minnesbilder som flimrar förbi i huvudet. Sju långa år har trots allt passerat. Med tanke på de trasiga fönsterluckorna och den övervuxna gräsmattan är chansen stor att hans bror gett sig av för länge sedan.

Han stannar upp vid trädörren som ser ut att falla ihop vilken sekund som helst. För en sekund funderar han på att gå därifrån. Vad håller han på med? Det är inte som att Eldric skulle komma till hans undsättning alltför lättvindigt. Han tar ett par steg bakåt. Ett svagt knastrande ljud får honom däremot att stelna till. Han spänner musklerna. Greppet om staven hårdnar. Han rör sig knappt men låter blicken svepa från den ena sidan till den andra. En skugga i fönstret får honom att spänna käken och lyfta staven. Tänderna gnisslar mot varandra. Just som han riktar staven mot dörren slås den ner och en mörk gestalt kliver fram.

”Det var dumt av dig att dyka upp här, Baldur”, säger Eldric innan han lutar huvudet åt sidan. ”Om det är aska du önskar bli så kan du låta staven vara kvar, lillebror, men annars skulle jag starkt rekommendera att du riktar den åt ett annat håll.”
Baldur drar genast tillbaka staven.
”Jag är här för att sluta fred, Eldric.”

Hans storebror tar några steg närmare. Det långa svarta håret som en gång nått hela vägen ner till midjan slutar numera ovanför axlarna. Dessutom finns ett nytt ärr som sträcker sig från pannan, över ögat och ner mot mitten av kinden. Baldur sväljer ner klumpen av dåligt samvete. Han har ingen aning om vad hans bror haft för sig de senaste sju åren. Kråkorna har sedan länge vänt honom ryggen då han valde kärleken över familjen.
“Bara sådär?” Eldric studerar honom. “Men jag antar att du inte har någon kvar efter att de tog henne ifrån dig?”
Baldur tappar spänningen i käken.
“Hur?”
“Kråkorna pratar inte med dig, Baldur, men de pratar med mig.”

Hans storebror vänder honom ryggen. En tomhet faller över Baldur. Han har ingen rätt att be sin bror om nåd eller hjälp. Varför kom han hit?
“Förlåt”, viskar han.

Innan Eldric tar sig över tröskeln till den förfallna boningen stannar han upp. Vinden viner förbi Baldur likt ett skrik men han står kvar, greppar hoppet på ett sätt som bara en naiv liten pojke kan göra.
“Kommer du?”

… … … … … ♥ … … … … …

Nästa vecka dyker förhoppningsvis ytterligare en del av denna berättelse upp. Då tror jag att det är dags för en tillbakablick men gällande exakt vad får ni se då. Vad tycker ni om dessa flash fiction förresten? Nu är inte mina mininoveller speciellt avslutande då jag låter en handling fortsätta hela tiden men visst stänger jag scenen okej? Eller? Kommentera gärna!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *