Ett par skakiga år …
Det var ett tag sedan jag skrev om mig själv och mitt eget liv så jag känner att det är dags för en form av uppdatering. Just nu bor vi bland flyttlådor och långa att-göra-listor. Den första oktober får vi nycklar till en hyreslägenhet, äntligen. Jag ska vara helt ärlig och säga att det har varit en tuff flytt från Australien till Sverige.
Vi lämnade mitt under pandemin, år 2021, och landade i en andrahandslägenhet i Tullinge. Det var jag, min man och vår dotter på då ett år. Kontrasten från hur vi levt i Melbourne och hur vi plötsligt fick leva i Stockholm var enorm. Vi hade levt under stora restriktioner med masktvång och en hel del andra regler och helt plötsligt fick vi ”leva som vanligt”. Jag kastade mig in i arbete, först eget företag då jag hade fått för mig att stega in i skönhetsindustrin (vilket blev en kortlivad historia) samtidigt som jag arbetade med layout-design på en stor tidning i Stockholm. Vi hade stora problem med hyresvärden som vi hyrde lägenhet av. Hon gjorde inte som hon sa, samt var krånglig med det mesta, och istället för att få hyra lägenheten i ett år (vilket vi hade kommit överens om) skulle hon plötsligt sälja. Vi flyttade till slut in hos min mamma efter mycket bök och mitt i allt väntade jag mitt andra barn. Jag lade ner mitt företag och fick bara arbete månadsvis via tidningen. Slutligen blev jag arbetslös och maken började arbeta. Jag fick sedan barn och hade två små hemma. Jag har aldrig fått någon ordentlig föräldrapenning trots att jag arbetat och skattat sedan jag var femton-sexton år. Eftersom att jag hade skrivit ut mig från Sverige under flytten till Australien fick jag ingen mammapenning från Sverige och absolut inget från Australien, detta trots att jag hade betalat skatt i Sverige hela vägen fram till en månad innan jag födde min första dotter. Det sved.
Min man är född och uppvuxen i Australien så för att han ska få bo och arbeta i Sverige krävs ett visum. Detta tog mycket av vår tid och ro. Han fick sitt tillfälliga uppehållstillstånd till slut men inget känns ju helt grönt förrän det är permanent (vilket han kommer att kunna ansöka om nästa år). På grund av alla osäkerheter kring arbete och boende har det varit svårt att göra några större planer, exempelvis vad gäller förskola och liknande.
Jag försöker att hålla mig kort i detta blogginlägg även om det finns mycket mer som jag skulle kunna skriva om. Anledningen till att jag delar allt detta är för att ge er någon form av förståelse för hur fantastiskt (och läskigt) det känns att äntligen få tillgång till ett förstahandskontrakt. Vi kommer äntligen få känna en form av stabilitet under våra fötter, barnen kommer att kunna börja förskola (beroende på hur lång kölistan är) och jag kanske kan ägna mer åt mitt eget arbete (skrivande och manusutveckling) som dessvärre hamnat lite åt sidan. Exakt hur allt kommer att se ut framöver återstår att se men just nu ser vi så mycket ljus!
Om du har orkat läsa hela vägen hit så vill jag tacka dig för att du har intresserat dig för mig och mitt liv. Jag önskar dig värme och ljus i allt du tar dig igenom. Kanske är det också skönt att läsa om mina bökiga år, kanske ger det dig en känsla av att inte vara helt ensam under dina eventuella uppförsbackar. Tack.