Vid bristningsgränsen

Det går inte att förneka. Överallt ser jag hur vi som existerar idag lever på bristningsgränsen, snart kommer vändningen – eller explosionen, det ena eller det andra. Eller har allt förstorats? Är vi verkligen i ett panikläge? Har vi kanske alltid varit i ett bristningsläge?

Photo by tabitha turner on Unsplash

Vad pratar jag om? Jo, jag skymtade en rubrik hos Boktugg som lyder ”Litteraturens system hotas av ”överutgivning””. Jag hade gärna läst artikeln i sin helhet men jag är inte betalande kund så därför kan jag inte hänvisa till allt som står där. De första meningarna skriker däremot om en överutgivning av böcker. Det är för många författare, för många förlag och för många böcker helt enkelt. Åtminstone för de system som nyttjas av litteraturindustrin. Kanske avslutas artikeln med några hoppfulla ord, det var jag inte. Om du kan läsa hela artikeln får du gärna kommentera detta inlägg och dela med dig. Hur som helst kändes titeln väldigt bekant … vart har jag läst detta tidigare? Jo! Överbefolkning! Överkonsumtion! Överäter! Allt vi gör gör vi helt enkelt för mycket. Men samtidigt skriker politikerna att vi absolut inte får göra mindre. Speciellt ska du inte arbeta för lite, du ska arbeta tills du är nära att trilla av pinnen och allra helst med något som du kanske inte alls tycker om för det behövs inga fler författare eller annat underhållningsfolk: ARBETA INTE MINDRE så att ni kan umgås MER med familj och vänner. ARBETA ABSOLUT INTE MINDRE för då kan du inte betala skatt och då kan du inte heller betala för ett boende. ARBETA FÖR GUDS SKULL INTE MINDRE för då kan du inte resa och konsumera i vårt vackra land (eller utomlands för den delen). Lid och åter lid tills du är gammal, sedan kan du dö och så blir vi en person mindre. Gör du ingen nytta så kan du dö nu. Tack och hej! … Kanske överdrev jag en aning precis? Det blir lätt lite mycket i huvudet.

En del av mig vill lägga mig platt och inte lyfta ett finger medan en annan del vill ignorera alla nyheter för dessa artiklar är ändå så förbannat hopplösa. Du uppmanas ständigt att vara källkritisk, gärna till den grad att du knappt vet vem du ska våga lita på i slutänden hur som helst. Vi kan inte ens lita på de politiker som har blivit valda att REPRESENTERA FOLKET. Så vad gör man? Skriver ännu en hopplös artikel om det hela på sin blogg så att dessa tankar slipper trängas i skallen? Kanske. Fast jag är alldeles för optimistisk för att släppa allt här.

Så vad gör man? Jo, du lutar dig tillbaka och tar ett djupt andetag till att börja med. Sedan vill jag påminna dig om att det är okej att checka ut från nyhetsblaskorna ibland. Det är okej att inte orka suga in fler otäcka scener från världens alla konflikter och krig. Vi kan inte alla bära samma fackla. Vi kan inte alla spela samma roll. Personligen tror jag att vi är formade för olika saker och att det oftast är intuitionen samt passionen som visar vad just din sak är. Kanske älskar du att sjunga, då kanske det är genom musiken som du ska påverka din omgivning med. Kanske brinner du för att ta hand om andra människor?  Då kanske det är inom vården som du gör mest nytta för dina medmänniskor. Kanske kan du inte få nog av att skriva? Då kanske det är just genom ditt skrivande som du kommer att på ett eller annat sätt beröra världen. Är vi verkligen på bristningsgränsen? Kanske, kanske inte. Kanske är vi det om vi ser på sättet som berättelser publiceras idag. Någonstans tror jag att det handlar om prioriteringar:

• Vi vet varför klimatproblemen är som de är. Utsläpp av koldioxid och metan. Köttindustrin är den största miljöboven. (Ex: Länk).
• Det finns inte plats för fler människor! Må hända … Självklart går det inte att få plats med fler människor om varje människa ska äga mer än ett boende, om vattennivån stiger på grund av klimatförändringarna, om en del platser på jorden torkas ut på grund av överskövling eller för att vi gör mer plats åt nötkreatur … och visst blir det ännu jobbigare när vi lever längre.
• Överkonsumtion kan både rädda och stjälpa! Allt handlar om hur vi ser på det … eller hur?

Vad tänker du kring alla rubriker om över-hit och över-dit? Känner du dig maktlös? Totalt golvad? Ibland kan det vara bra också, för då lägger vi locket på och sköter vårt. Det är kanske bättre än att hoppa från en bro? När jag gick i skolan var det viktigt att ge konstruktiv kritik, däremot syns inte mycket av detta när vi läser den ena skitartikeln efter den andra. Var är lösningarna? Var är möjligheterna? Var är kärleken? Så jag gör det jag kan, jag skriver. Jag underhåller. Jag kastar ur mig tankar som kanske bringar hopp, eller åtminstone en ny tanke. Vad tänker du?