Skugghjärta, del 3
Jag fortsätter på den korta berättelse som jag påbörjade när jag skrev inlägget om mininoveller, se här om du missade början. Här är del två och nedanför finner du alltså del tre.
Med blicken ut över sjön hör Baldur hennes röst lika klart som om hon skulle stå alldeles bredvid honom. Men han vet bättre. Iselin är död. Sorlet från marknaden brusar i bakgrunden trots att det kommer från ett sju år gammalt minne. Bakom honom finns nästan bara skog. Över den stilla vattenytan är det som om synen spelar honom ett spratt då former av de olika tälten målas fram, precis så som han ser dem i sitt huvud. Det hela hade börjat för så länge sedan. Iselin hade gömt sig under en vinröd luva medan hon rörde sig runt bland de andra köparna. Han hade sett henne på flera meters avstånd. Hennes ljusa hår lyste mot den solkyssta huden samtidigt som de smaragdgröna ögonen glittrade likt ädelstenar. Baldur hade noterat hennes köp av kryddor men missat vad hon bytt till sig i en av de mindre tygpåsarna. Det var först när hon lämnade marknaden och försvann runt hörnet som han hade förstått att hon sett honom också. Han hade haft svårt att hålla sig för skratt när hon tryckt honom mot väggen med en sådan kraft som han knappt hade funnit hos de flesta män.
”Vem är du?”
Hennes ögon var ännu vackrare på nära håll.
”Du är ingen vanlig kvinna.”
Hans svar fick henne att lossa sitt grepp och backa ett steg bakåt.
”Lämna mig ifred.”
”Jag heter Baldur. Om du visar dina trick så visar jag mina.”
Det tog några sekunder innan hennes allvarlig ansikte sprack upp i ett leende.
Minnet får Baldurs hjärta att slå hårdare. Samma kväll som de träffats hade de älskat med varandra. Dragningskraften mellan dem hade varit skriven i stjärnorna. Deras kärlek fanns där innan de hade vetat om att den andre existerade.
Stegen som närmar sig får honom att släppa minnet av hennes ansikte. Eldric ställer sig bredvid honom och räcker över en bägare. Baldur tar den mot näsan. Vin.
”Du vill alltså starta ett krig mot vargarna?” Han skrattar till utan att vara det minsta road. ”Och inte vilka jyckar som helst utan jordens våldsammaste. Kungligheterna. De som hellre dödar sin egen prinsessa än att förlora henne till en simpel trollkarl.”
”Ja”, svarar Baldur och tar en klunk av innehållet i bägaren. ”Just dem.”
Eldric suckar och skakar på huvudet.
“Allt för en kvinna?”
Baldur vänder sig mot sin bror medan ett svart hål gör sig påmint i bröstet.
”Inte vilken kvinna som helst. Hon var villig att ge upp allt. Jag vill att de ska straffas för att de släckte ljuset på en kvinna som såg värde i alla människor, inte bara i de som var som hon.” Han visste att han lät som en kärlekssjuk hundvalp men han kunde inte hjälpa det. ”Hon räddade dessutom livet på Haldor.”
Det sista fick hans bror att rycka till. Deras gemensamma halvbror, Haldor, hade försvunnit ungefär samtidigt som Baldur valt att rymma med Iselin. De anar att han är vid liv fortfarande men än hade de inte lokaliserat var han kan befinna sig.
Efter en stund höjda Eldric sin bägare och svepte dess innehåll.
”Vi behöver hjälp”, säger han och går tillbaka mot stenhuset.
Baldur nickar och står kvar. Han förstår vad Eldric syftar på. Innan de kan gå till attack mot en hel flock ulvar behöver de besöka bergen. Endast i djupet av jordens avgrund kan de finna en kraft som är stark nog att möta mörkret som härskar på uppe på ytan.
… … … … … ♥ … … … … …
Det finns något skönt över att hålla dessa delar så korta som möjligt. Jag har valt att inte redigera dessa texter heller men kanske väljer jag en dag att sammanställa alla delarna till en enda bok och då finns det rum för en del korrigering tänker jag. Varför göra samma jobb två gånger?