Mindre tid tillsammans?

Någon som har läst om att Liberalerna vill lägga fram ett förslag om obligatorisk förskola från tre år? (Här) Vad är syftet? För språkinlärning och social utveckling. Nog för att detta förslag kan vara bra för en del barn men jag tror att det kan vara mindre bra för andra. Det finns väl bättre lösningar på detta? Som att låta föräldrarna ha möjlighet att spendera kvalitativ tid med sina barn, eller? Och varför vill Liberalerna ha 30 obligatoriska timmar i veckan och inte bara 15? Om detta förslag går igenom kan det innebära att relationen mellan barn och förälder/föräldrar blir ytligare då det blir mindre tid tillsammans. För ett barn, är inte relationen till en mamma/pappa viktigast av dem alla? Så varför ska vi normalisera mindre tid mellan barn och dess förälder/föräldrar?

Mina två äldsta barn är tre och fem år idag. Den äldsta fick testa att gå på förskola när hon var tre år men hon hatade det. Vi hade en väldigt ledsen flicka som saknade sina föräldrar. Det märktes att hon var mindre glad och mer känslig. Vi sa upp hennes förskoleplats och lät henne vara hemma. Jag hade fått min andra dotter och kunde därför vara på hemmaplan med båda två. Vi kunde då se en klar förändring hos vår äldsta flicka som mådde betydligt bättre. När mitt andra barn var tre år började hon förskolan samtidigt som sin syster på nu fem år. Det har fungerat jättefint men då går båda barnen endast 15 timmar i veckan. Vad vill jag ha sagt med detta? Att alla barn är framförallt olika.

Innan nyheten om Liberalernas förslag hade jag tänkt på en annan sak som går att koppla till det ni läst ovanför. Jag tänkte slänga ur mig dessa funderingar här nedanför, rakt upp och ner. Jag kan ha missat en del synvinklar och kritiska punkter men man måste börja någonstans. Är ni med? Då kör vi.

Photo by Andrew Neel on Unsplash

Från oskyldiga små till brottslingar

Varför tyr sig ungdomar till de kriminella gängen? Jag tror att vi är många som har funderat på detta och har säkert gett ett av många korrekta svar. Stora klasskillnader, olika ekonomiska förutsättningar, varierande kulturer och religioner, utanförskap, grupptryck och så vidare. Jag tror att det främst är ett systemfel. Hur är samhället strukturerat? Hur mycket jobbar vi för att föräldrar ska ha starka band till sina barn? Jobbar vi kanske emot det?

Vi är vakna mellan 15-18 timmar per dygn då människor i genomsnitt sover mellan 7-9 timmar. Under dessa vakna timmar går man i skolan från måndag till fredag ca 6-8 timmar per dag. Vuxna arbetar ca 8 timmar, så låt oss säga att man är ifrån varandra i alla fall minst 8 timmar. Lägger man sedan på en restid pratar vi ca 1-2 timmar till. Och tar vi bort en extra timme på morgonen då man gör sig klar för skola eller arbete … ja då är vi uppe i … 10-11 timmar? Så om vi är vaken ca 15-18 timmar per dygn då är alltså föräldrar ifrån sina barn större delen av den tiden. När man kommer hem är det middag, läxor, bad och sedan inte långt till sovdags. När hinner föräldrar och barn bygga på relationen till varandra? På helgen? Räcker det? Då kanske man har en massa andra åtaganden eller måsten? Kalas, släktbesök, kompisgäng, storhandla etc.

Är det så konstigt att ungdomar söker nära relationer utanför hemmet? Till kompisarna eller … hos ja, hos gängen? De kallar ju varandra redan för syster och bror för den som hänger med i språket.

Vad är lösningen? Givetvis krävs det flera förändringar men ett övergripande svar är väl att förstå att samhällsstrukturen idag inte duger. Där det är möjligt måste arbete och skola bli mer flexibelt.

Exempel på flexiblare arbete:

• Kortare arbetsdagar.
• Färre arbetsdagar.
• Möjligheter att arbeta hemifrån.
• Barnpassningsmöjligheter på arbetsplatsen.
• Höja lönerna så att ett hushåll kan leva på en arbetande inkomst.

Exempel på flexiblare skola:

• Kortare skoldagar.
• Möjlighet att ta lektioner hemifrån.
• Införa dagar där föräldrar är med och tar del av undervisningen.
• Höja lönerna för lärare.
• Minska klasserna.

Om vi exempelvis arbetar färre dagar kanske det kan införas allmän samhällsdag där alla måste gå ut i sin kommun eller stad och bidra med förbättringsarbete. Föräldrar och barn kan tillsammans plocka upp skräp, klippa gräs, städa trapphus, skotta snö, hjälpa till på ett sjukhus eller vårdcentral och så vidare. Kanske lite som ”jury duty” i USA fast oftare. En gång i veckan? Eller en gång i månaden? Jag har inte alla svar här men kan vi människor komma på innovativa saker som rymdraketer, robotarmar och liknande måste vi väl ha tillräckligt med hjärnceller för att hitta en lösning för ett snällare samhälle där man värnar om familjer och sina medmänniskor. Eller?

Vad jag försöker säga är att lever vi i ett samhälle där var och en är ”för sig själv” så blir resultatet detsamma och vi förlorar medkänsla samt empati för våra medmänniskor. Om vi däremot gör saker som sammansvetsar oss finns det en större sannolikhet att vårt samhälle blir ett snällare sådant. Hur tänker ni?